MARTINA

Martina har tränat brasiliansk jiu-jitsu i tio år och tävlat över hela världen. Hon har under sina tävlingsaktiva år bland annat vunnit SM, EM och VM. När hon som landslagsaktiv blev gravid och sökte hjälp via riksidrottsförbundet blev hon väldigt chockad över att det inte fanns någon hjälp att tillgå för kvinnor som genomgått eller genomgår en graviditet. Då ingen på förbundet ville möta hennes önskemål så gjorde hon ett inlägg på Instagram för att uppmärksamma bristen hos förbundet och att det inte satsas för att hjälpa mammor tillbaka till elitidrott. Inlägget blev väldigt uppmärksammat och fler atleter anslöt. Detta resulterade i att RF omgående gjorde något åt saken och nu har tillsatt en grupp med specialister på området som kommer att bistå vid behov.

– Det var jätteviktigt för mig att uppmärksamma den här frågan då jag tycker att det är en förutsättning för att skapa lika vilkor för idrottande. Jag är väldigt glad att jag har lyckats påverka och förhoppningsvis skapat bättre förutsättningar för framtidens idrottskvinnor.

– Jag kan av egen erfarenhet säga att det är en riktig utmaning för kroppen att genomgå en graviditet och även för livspusslet när barnet har kommit. Så som kvinnlig atlet behöver man all stöttning man kan få då vi rent biologiskt och fysiskt måste göra en så stor del av jobbet. Man ska inte behöva sitta och googla sig till hur man ska träna och försöka tolka forskningsrapporter och liknande. Idrottaren ska heller inte behöva testa sig fram utan få professionell hjälp direkt. Hon behöver lägga allt fokus på barnet och på sin kropp.

MALIN

”Jag heter Malin Siewer och spelar innebandy i Älvsjö AIK dam A allsvenskan. Jag har spelat så länge jag kan minnas då min pappa vart tränare från att jag var väldigt liten, men började i en klubb när jag var runt 6-7 kanske. 

Min pappa är en av mina stora inspirationer i livet och har verkligen pushat mig när det kommer till min idrott, han har ett fantastiskt engagemang ungdomar som idrottar och är en fantastisk tränare. 

Om man ska gå in på issues inom innebandyn som kvinna så är det, som i de flesta sporterna ojämställt. 
Ett väldigt tydligt exempel var när pandemin resulterade i att alla serier stängdes ned förutom högsta serierna i SSL och herr allsvenskan. Så vi som damer som utövar innebandy i allsvenskan fick alltså avsluta vår säsong efter 5 matcher medan herrarna spelade på. Detta fick mycket kritik och det påstods vara ett beslut då herrarna ”har inkomst”. Vilket är ett löjligt kort att dra, då det kanske rör sig om bensinpengar hit och dit, då de flesta innebandyspelarna i högsta ligan har jobb vid sidan om för att försörja sig. 

Om man ska gå in i det fina med sporten så är det nog själva farten och finessen. Matchen är verkligen inte slut förens slutsignalen har ekat i hallen, vad som helst kan hända. Men det allra finaste är nog det som alla lagidrotter har gemensamt – gemenskapen, systraskapet.”

MELISSA

”Min resa började 2014 i IFK Tumba Fotboll, som nyutbildad ledare. Då fanns det inget flicklag eller damlag, så vi startade med öppna träningar för flickor upp till 17 år. Till slut fick vi in en trupp som ville spela matcher och anmäla sig till serie och det blev då föreningens första flicklag på flera år. 

Nu har vi ett flertal flicklag och även ett damlag som spelar i division 4 men också fler kvinnliga ledare. Detta har varit grunden i mitt engagemang, att få in fler kvinnliga förebilder till våra yngsta flickor och att kunna bygga en verksamhet hela vägen till damlagsnivå för våra yngsta spelare så att resan upp till seniorspel finns i samma förening. 

Jag valde att stärka mitt engagemang ytterligare och valde att sitta i sportrådet och kunna vara med och påverka den sportsliga verksamheten och fick uppdraget att arbeta med att stärka vår flick-och damverksamhet som ansvarig för dessa två frågor. 

Nu sitter jag i styrelsen som vice ordförande och ledamot med fokus på att få en jämlik förening med lika förutsättningar för alla.”

Tack Melissa för ditt grymma engagemang och jobb, du gör skillnad.

NEDA & JONNA / ANIMA IF BJJ

NEDA

”Jag hittade idrotten väldigt sent i livet. Passade aldrig in i någon idrott när jag växte upp och blev inte exponerad för annat än skolidrott. Det var i samma veva som jag började jobba extra på en kampsportsklubb i Slussen som jag kände att jag ville prova Brasiliansk jiu jitsu. Jag fastnade. BJJ öppnade upp en helt ny värld för mig, tillsammans med mitt team reste jag mycket och tävlade. Jag byggde självförtroende och lärde mig att sätta mål, planera och genomföra resan från start till podium. Några av mina häftigaste turneringar resulterade i guld och minnen för livet.

Det var också genom idrotten jag lärde känna många av mina närmaste vänner. Sargon, min medgrundare träffade jag 2013, vi har tränat ihop sedan dess och efter att ha hamnat i jobbsammanhang blev vi väldigt goda vänner. Att det skulle bli vi som startade Anima hade jag inte trott då. Vi satt en dag och pratade om vad idrotten betytt för oss och hur vi önskar att fler skulle exponeras för BJJ, särskilt då vi visste hur den påverkat oss och vår omgivning. Vi hade själva delat matta med vuxna, barn, ungdomar, kvinnor, män, mammor och pappor. Variationen ledde också till oväntade band och nya möjligheter. Anima Jiu-Jitsu IF grundades ur tankar och ideér om att engagera och växa tillsammans med unga i områden utanför innerstaden. Vi startade för ca två år sen nu och har haft mobil verksamhet utan en fast plats sen sommaren 2020. Sommaren därefter, alltså i år skrev vi på kontrakt för en egen lokal. Det var på många sätt en oväntad resa, det enda vi visste var att vi ville ha kvinnor i ledande positioner och att det vi erbjuder är mer än bara idrott. Med den utgångspunkten sökte vi massa bidrag och anmälde oss till allt som kunde hjälpa oss att maxa vår organisation och oss som ledare. Vi engagerade också våra vänner för att skapa grunden för Anima och den kultur som vi vill dela med alla som tränar med oss.”

JONNA

”Min träningsresa började när jag var fem år och började träna gymnastik. Jag var tävlings-aktiv i 10 år och tävlade runt om i Sverige. Introducerades för fotboll när jag var 12 år och fastnade. Vi hade en otrolig sammanhållning och vi fick vårat egna omklädningsrum när vi var tonåringar och där formades omklädningsrumshänget. Jag tror att vissa av oss spenderade nog mer tid där än hemma. En vän tog med mig på ett kickboxningspass på SATS och jag blev hooked vid första träningen då kampsporten ligger väldigt nära gymnastiken i rörelser och kroppskontroll. Jag började träna grappling och stående samtidigt och varvade träningarna omvartannat. Jag hittade till BJJn vintern 2020. Det var en sammanhållning på mattan likt den vi hade i fotbollen och bjj teamet pushade varandra för att utvecklas och nå nya nivåer. Jag tävlade i thaiboxning och MMA samtidigt som min kärlek för BJJ växte. Teamet har tillåtit varandra att vara hundra procent transparenta på mattan och vi har delat alla möjliga känslor. Vare sig det har varit på mattan eller i omklädningsrummet.

Jag var ledare i gymnastik tidigare så när Neda frågade mig om jag ville bli ledare för Anima kändes det självklart. Det finns en stor glädje i att se andra utvecklas och kämpa mot sina mål och jag är tacksam att få dela den resan med alla medlemmar och atleter.”

LOCKER ROOM TALK

NEDA

”Jag tänkte lite på det samtalet också om kulturen i omklädningsrummet. Just att det finns en medvetenhet om kampsportens förutsättningar att skapa jämlika förhållanden mellan könen. Kvinnor är underrepresenterade och majoriteten av klubbarna startas, ägs och drivs av män. Att Jonna tillsammans med fyra andra kvinnliga ledare utgör majoriteten av våra ledare i Anima var en självklarhet för oss, särskilt då vi vill ha in fler tjejer i verksamheten men också för att unga grabbar tidigt ska exponeras för grymma ledare och kampsportare som är kvinnor. Jag är stolt över det vi har åstadkommit tillsammans. Kulturfrågan inom idrott och särskilt vår sport är viktigt, det handlar inte bara om att attrahera kvinnor, det handlar framförallt om att skapa en miljö de vill stanna i. Det här är en princip vi satt tidigt kopplat till känslan vi vill att alla våra medlemmar ska ha.”

LINN & SÖDERTÄLJE RK

Linn Puekker, ”Min rugby resa började 2017 när jag av en slump kom över att de va en rugby nybörjarträning i Södertälje. Jag är en gammal truppgymnast och fotbollspelare sen flera år tillbaka och lagsport har alltid varit nått som passat mig men lagsport har alltid känns svårare att börja med ju äldre man blir.

Jag lever för rugby och jag vill att fler ska bara våga ta steget in i en värld som ger så mycket, både fysiskt och psykiskt. Jag vill se mitt lag växa mer och med de även se rugbysverige växa mer och blir större.”

FLORENCE & SBBK EAGLES

Florence Melkemichel har spelat basket i hela sitt liv, men skador satte stopp för hennes basketkarriär. 2017 började hon sakna att lira basket och grundade sitt egna korpenlag
Syrianska BK. Hon visste att många var sugna och ville börja spela igen. Tillsammans med vänner, kusiner och kusiners vänner som spelat basket förut i SBBK bildade dom ett basketlag och hade hela 25 tjejer på första träningen.

Varför just Syrianska BK?
Då majoriteten i laget var syrianer och Florence själv är syrian ville hon namnge
laget syrianska basketbollklubb. ”Min dröm var och är än idag att starta och träna
vår egna basketbollklubb. Jag vill upplysa hur stor basketen är för oss syriantjejer, alla älskar den här sporten och därför valde jag att trycka in vår identitet, vår flagga med örnen på i vårat matchställ. Sedan 2017 fram till idag spelar vi i Stockholm serien divison 3. Alla är välkomna att spela med oss. Idag heter laget SBBK EAGLES, ändringen av namn valet ändrades för någon månad sen. Jag känner att vi representerar SBBK idag då vår hemmaarena är Täljehallen. Sedan vill jag ha kvar det som fanns från start, med vår syrianska örn på matchstället och därför valde jag att sätta in EAGLES i namnet

Idag har vi ett lag som består av 16 tjejer, med dom flesta som fd elitspelare från
SBBK. Vissa tjejer från laget kommer från Tumba och Norsborghållet, några är gamla
lagkamrater med Florence sen förut.

Jag har till och med fiskat upp spelare från streetbasketplanen vid Ronna.
Det är en sådan kontrast med olika bakgrunder alla har, men jag bara älskar hur alla
smälter in i gruppen direkt. Jag brinner för gemenskapen jag ser när olika tjejer från
olika håll, bakgrunder samt ålder kommer in och bara kör. Det är det som driver mig
mest att hålla igång det här än idag tror jag.”